Recension: Ett piggsvins memoarer av Alain Mabanckou

Under ett baobab-träd ligger ett gammalt piggsvin. Han är egentligen väldigt förundrad över att han fortfarande lever. Han borde ha dött samtidigt som sin mänskliga tvillingsjäl Kibandi, en man han följt och hjälpt under större delen av dennes liv. I en böljande monolog berättar så piggsvinet för baobab-trädet om sitt liv och Kibandis liv.

Alain Mabanckou tar avstamp i den folkliga föreställningen från sitt barndoms Kongo-Brazzaville för sin berättelse om mördaren och banditen Kibandi. Ett människoöde som piggsvinet i hög grad varit med och format. Fast nu när piggsvinet äntligen är befriat kan det berätta sin historia, men också med en skarp ironi kommentera mänsklighetens alla egenheter.

Foto: Claude Truong-Ngoc

Ett piggsvins memoarer är följeslagaren till Alain Mabanckous första bok på svenska, den skabrösa, färgrika och ändlöst roliga Slut på kritan. I den berättar stammisen Spruckna glaset om livet och gästerna på baren Slut på kritan i Pointe Noire. Och det är även Spruckna glaset som är den fiktiva författaren till Ett piggsvins memoarer.

Fast även om ett Ett piggsvins memoarer bjuder på samma direkta och mustiga humor som Slut på kritan, innehåller den även ett mycket mer svärta och sorg. Den är allvarligare utan att för den skull förlora sin humor och dråplighet.

Precis som i Slut på kritan bjuder Ett piggsvins memoarer på ett konstant flöde av ord. Allt blir en enda lång mening för Mabanckou använder sig endast av kommatecken för att skilja satser åt. Ett grepp som det tar en liten stund att vänja sig vid, men som också leder till att berättelsen flyter på i en enda lång ström.

Ett piggsvins memoarer är en minnesvärd och underbar bok. Det var ren läsnjutning hela boken igenom och faktiskt den av Alain Mabanckous romaner som jag har haft störst behållning av. Nu ser jag fram emot hans nästa bok som precis har kommit på svenska.